Syster Lillan gör Gbg

Fre: Satte två mobiler på ringning för att inte missa tåget - behövde såklart ingen eftersom jag kollade klockan säkert tio gånger under natten. Morgontåg med frulle mot västkusten.

Kände mig hoppfull, knät smärtade inget, hälsenan kändes ok.

Lör: Utsövd! Morgongröt. Bilfärd till Gbg. Nervös.
Trots alla människor flöt allt på bra. Varmt, köpte en vit keps och ett svettband till armen. Syster mellan startade en timma för mig. Innan jag hade ställt mig i min startgrupp kom de snabbaste i mål.
Äntligen dags. Sprang över startmattan och ytterligare 20 meter, sen var det stopp, helt stopp. Långsamt började gruppen röra på sig uppför sälbacken. Tunga ben, inte sprungit på två-tre veckor.

Första bron. 5 km. Vaaaarmt. Privatpersoner med trädgårdsslangar. tack. Nöjd med att ha eget vätskebälte. Tog extravatten ibland och hällde över mig. Finns det en busshållsplats här? Jag tar bussen.. jag bryter nog och bryter nog ihop. Härreguuu det här går aldrig.

10 km, knät muttrar lite. Tyst nu! 13 km knät börjar protestera- jag säger att jag ska ge det all uppmärksamhet - sen!
Sista bron. Provar att sakta ner och gå ett steg- men då blir benen spagetti och jag inser att jag måste hålla igång ett malande långsamt joggingtempo, inte gå, inte stanna. 14 km knät skriker. Jag försöker glömma smärtan. Försöker springa med tyngd på högerknät.
Möter stora syster på Avenyn. Hon ser trött ut. Alla ser trötta ut. Många sliter, många bryter, många vacklar.

Små backar känns enorma. Det skär i knät. 20 km skylt. Lycka.
Syster Mellan hejar på. Snart framme. Hinner ikapp storasyster. Vacklar i mål, där ser ut som ett fyllslag med alla vacklandes, kräkandes, svimmandes människor. Vågar inte stanna. Stora syster får av mig chipet. Jag svär åt alla trappor. Mal i mig allt som går att äta. Is på knät. 2.26.42 Jag kom i mål, om än en kvart senare än jag hade tänkt.

2010 05 26: Glömt all smärta. Det försvann nog en del hjärnceller i hettan. Anmäler mig till Göteborgsvarvet 2011.