Syster Lillan: tungt och långsamt

Jag borde nog suttit kvar på T-banan. Men när man kommer klädd för att springa, från topp till tå, ja, då måste man nästan.

Kommer upp från tekniska. Snön och vinden rakt i ansiktet. huttrar lite. ryggan sitter halvbra. Tassar iväg. Första 10 minuter ska vara i lugn fast, uppjogg. Helt ok med mig, känner ingen längtan efter att kuta iväg. Känns rätt ok ändå. Hm, mycket snö. Ingen som har plogat.
Inte en enda tant i päls ser jag. De få människor jag ser är på väg mot T-bana och buss.

Uppjoggens 10 minuter går fort. Nu är det dags för fartlek. Ökar 1 min. Känns ok. Saktar ner 1 min, känns lite bättre. Ökar 2 min, eller gör jag det i motvinden?

När jag når Skeppsbron går det trögt, skillnaden mellan ökning och springa långsammare märks inte. Allt går långsamt. Tittar mot busshållsplatsen vid Slussen. Kanske skulle man hoppa på, inte så illa att ha sprungit 4 km i alla fall.

Benen styr mot Stadsgårdskajen. Nära hem nu intalar jag mig. Hoppas att vinden vänder snart, kanske får jag medvind sista biten. Tiden går åt fanders. Orkar inte öka, orkar knappt lufsa.
Kommer hem trött, ont i magen, inga endorfiner som rusar.
På fredag blir det nog friskis!

Distans: 6,03
Tid: 42,14
Snitt: 7:00
Humör: Började ok, men blev under passet en trött, hemlängtande, motvinds- och snömoddsskällande gnällfis.

Såg just när Anja Persson föll i sitt snabba åk. Knäna verkar inte må nåt vidare när hon haltar iväg. Det är kanske inte så synd om mig...