vi kom ut klockan 19 i söndags. Kallt och mörkt. De första 500 metrarna kändes tungt. Jag tänkte att nu är det dags att sluta springa. Men det gick över innan första kilometern var bakom mig. Sprang i närheten av stället där en man hittats mördad ett par dagar tidigare. Känns skönt att vara två.
Knät lite bättre denna gång. Ljuset från Söder speglade sig i vattnet. Mötte nästan bara män konstaterade vi. Inte många kvinnor vill springa i mörkret.
Bra runda. Längtar redan till nästa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Känns som den första km alltid är värst...fast jag vet ju inte ännu hur den 30km kommer att kännas?
Skicka en kommentar