Syster Lillan: Tjejmil med ev roadkill..

Helgen fullknökad med östrogen är över för i år.
Över 22. 000 sprang ikapp. Vad gjorde de andra 6000 som var anmälda?

Vi snorade, hostade och harklade alla fem. Men så länge som ingen hade feber (i och för sig var det väl ingen som kollade) eller hade ont i halsen (i och för sig märks kanske inte det med värktabletter) så var vi inställda på att ta oss runt.

1. klara kön till bajamaja (kissnissa?): Japp, vi hann!

2. knö sig in i en fålla (alla är ju inte snabbfotade seedade): Japp, jag stod 3 rader från snöret

3. hålla sig kvar där när gruppen skulle förflyttas till målsnöret: Nope. Maj Gådd så mycket armbågande det blev - helt plötsligt stod jag rad 5 -6 från snöret..

4. Lubba: Japp, sprang så mycket mitt tyg höll. Nånstans vid mitten dök en schäfer upp lös på banan. Vi som hamnade i kaoset skrek, och schäfern - som var ett rådjur som kämpade för sitt liv kastade sig tillbaka rakt in i ett staket. När jag kommit ur kaoset vände jag mig om och såg att rådjuret ännu låg ner. Tänk om JAG var delaktig i Bambis död. Mardröm.
Tappade fokus och funderade på om jag borde stannat, täljt till en bra pinne, spjälkat bambis ev. brutna ben och sprungit med det på ryggen - ända hem till Lilli & Sussi. Men jag sprang vidare. Fy en sån kallhjärtad människa.
Hoppas att funktionärerna tog hand om det - nä, föresten, hoppas att den klarade sig helskinnad och kan förtränga ett skock skrämda kvinnors rop och nyrakade ben..

Stundtals var jag så trött att jag ville bryta (som alltid). Men sista kilometrarna, älskade jag det (som alltid).
Ostkaka, massage, kaffe!
Måltid 57:22 mindre än 10 sek från pers - Men helnöjd.